Hitta fram till gemensam ståndpunkt

– Vi pratade ihop oss. Vi talade med en röst från Norden och det gav oss ett helt annat inflytande. Vi kunde påverka den fackliga agendan.

Så sammanfattar Uno Ekberg det nordiska samarbetet åren 1981-1994, då han var ordförande i Nordiska Fabriksarbetare-
federationen och därefter i dess efterföljare NIF.

Samarbetet byggde på konsensus, det var aldrig tal om omröstning. På förmöten gick man igenom den internationella agendan för att hitta fram till en gemensam ståndpunkt.

– Vi var ett sammansvetsat gäng som höll kontakt också familjevis. Det var viktigt, vi företrädde ju varandra i det internationella arbetet.

Förhandlade utifrån olika förutsättningar

Genom det nordiska samarbetet fick förbunden också idéer och argument från varandra, bland annat på avtalsområdet.

– Vi redogjorde för möjliga avtalskonstruktioner och avtal vi träffade. Även om vi förhandlade utifrån olika förutsättningar.

Uno Ekberg gör en kort resumé. Finland hade i princip samhällskontrakt med regeringen inkopplad i förhandlingarna. I Danmark, med bland annat ett särskilt kvinnoförbund, var det branschorganisationer över förbunds-
gränserna som slöt avtal. I Island träffades avtal på avdelningsnivå i stället för på riksnivå.

– De länder som liknande varandra mest avtalsmässigt, var nog Sverige och Norge.

Sprida motståndet mot asbest

Ett annat område för samarbete var arbetsmiljön, inte minst på kemikalieområdet. Förbunden höll varandra informerade om lagar, förordningar och avtal i de olika länderna.

– Sverige låg långt framme när det gällde asbest. De andra länderna hade nytta av de svenska erfarenheterna och vi kunde tillsammans driva motståndet mot asbest ute i världen.

Näringspolitiska utspel

Vid omstruktureringar av näringslivet var det nordiska samarbetet till nytta.

– När ett företag blev uppköpt, kunde vi bidra med våra fackliga kontakter.

Nordiska utspel gjordes i branschfrågor.

– Vi hade seminarium med arbetsgivare och regeringsfolk om att samla ägandet av norska Statoil, Norsk Hydro och petrokemin i Stenungsund. Vi såg att det vore smidigare om norrmännen som hade råvaran, ägde hela produktionskedjan. Vi föreslog också lokalisering av aluminiumproduktion till Island, där det fanns jordbunden energi.

Svårt se till helheten

Stöd till fackligt samarbete inom nordiska koncerner var en viktig men inte helt lätt uppgift. Många arbetsgivare var tveksamma till avtal, även om de kunde tänka sig att informellt ge facket möjlighet att träffas och samråda.

– Det koncernfackliga arbetet var väl både en framgång och ett misslyckande. Även om vi fick till en del avtal redan i början på 80-talet, hade lokala facket svårt att se till helheten. Att höja blicken från det egna företagets intressen.

Vi hade resurser

Internationellt hade de nordiska förbunden ett bra inflytande, inte minst då Nils Kristoffersson från Svenska Fabriks 1985 blev ordförande för internationalen ICEF (numera ICEM).

– Men vi hade också resurser. Som när ICEF skulle flytta från Genève till Bryssel. Efter tjafs om finansieringen av husköp i Bryssel sade vi ifrån. Vi i Norden tar 1/5-del av kostnaden, så får ni andra ta resten. Då löste det sig.

På europanivå var det svårare. ICEFs europeiska samarbetskommitté var inte öppen för förbund utanför EU-området.

– Danskarna fick prata också för oss andra i styrelsen och de olika kommittéerna.

1988 togs beslut att slopa den europeiska samarbetskommittén inom ICEF och istället bilda europafederationen EFCGWU (numera EMCEF).

Uno Ekberg pläderade för medlemskap för de nordiska förbunden utanför EU. Så blev det också!

Samma villkor

Det nordiska samarbetet omfattade även stöd till facket i andra länder, bland annat i Ungern och Baltikum.

– Det handlade om solidaritet, att hjälpa våra grannar till samma villkor som vi. Och även om att få starka fack, så inte produktion skulle flytta ut bara för att arbetarna i andra länder inte kunde ställa krav.

Stödet till Baltikum omfattade en rad seminarier och även studiebesök på de nordiska förbunden. Därtill hade de nordiska och baltiska förbunden varje år gemensamma överläggningar på Baltiskt Forum.

Rädsla för byråkrati

En fråga att ställa i efterhand är förstås om något borde ha gjorts annorlunda.

– Jag tror inte det. Vi var inte dåliga, vi hade inflytande och vi gjorde vår röst hörd.

Han funderar lite.

– Möjligen att vi inte inrättade ett kansli för det nordiska arbetet. Det hade frigjort mig som ordförande för annat. Men vi var rädda för att bygga upp onödig byråkrati.

Inte skada människa och miljö

När det gäller vad som är viktigt i det nordiska arbetet framöver tvekar inte Uno Ekberg.

– Samma koncept, att tala med en röst. Vi måste samla alla krafter för att bevara kollektivavtalet och motverka social dumping.

Han lyfter också fram arbetet med integration, miljö och energi.

– Integrationsfrågan måste hamna rätt, så att inte andra krafter tar över. Och vi måste kunna producera för välfärd utan att förstöra vare sig människan eller miljön.

Fakta om Uno Ekberg

Ordförande i Svenska Fabriksarbetareförbundet 1981-1993 och i Industrifacket 1993-1994

Ordförande i Nordiska Fabriksarbetarefederationen 1981-1993 och i Nordiska Industriarbetarefederationen NIF 1993-1994.

Ledamot i ICEFs styrelse och ordförande i ICEF-kooperativet

Tillbaka till "Så minns jag det. Ordföranden från förr berättar"