Det krävs tydliga prioriteringar som man håller fast vid

– Det politiska läget var turbulent, konstaterar Per-Erik Lundh, när han tänker tillbaka på sin tid som ordförande i Nordiska Metall 1993-2000.

Han skissar snabbt upp bilden. En penningmarknad som liberaliserats i slutet av 80-talet. Ett 90-tal med stigande arbetslöshet. En växande offentlig sektor. En industri med allt sämre konkurrensförmåga.

– Det höll inte i längden.

I diskussionerna på nordisk nivå växte fram en samsyn om att en viss återhållsamhet i fråga om lönerna var av nöden, men att det också måste till en offensiv industripolitik. En policy arbetades fram som förbunden drev på hemmaplan och Nordiska Metall i EU och globalt.

– Vi hade nytta av varandra i det industripolitiska arbetet. Danmark, med sin småföretagartradition, kunde exempelvis dela med sig om produktutveckling, design och yrkeskunnande i små företag.

Det industripolitiska arbetet ledde också till bra överläggningar med arbetsgivarna.

– Vi diskuterade utveckling av arbetsorganisationen och detta även på underleverantörsnivå, minns Per-Erik Lundh. Naturligt idag, men inte självklart då.

Inflytande i globala koncerner

Nordiska Metall arbetade också för att få facket på europeisk och global nivå att ta steget från informationsutbyte till strategidiskussioner. En av de frågor man ville få upp på IMFs agenda var koordinering av det internationella solidaritetsarbetet.

– Vi ville få en geografisk ansvarsfördelning mellan förbunden, för att undvika dubbelarbete och kunna utnyttja resurserna bättre. Men vissa större förbund ville inte inordna sig. Det var ett misslyckande.

En annan fråga som lades på IMF var att stödja samarbete mellan facken i globala koncerner. Eftersom arbetsgivarna var emot gick det trögt, men i slutet av 90-talet fanns ändå avtal framme mellan facken i 6-7 världsomspännande företag. De första stegen var tagna.

På europanivå var ett liknande arbete igång, genom EUs direktiv om europeiska företagsråd (EWC).

– Vi hade lobbat nationellt både mot arbetsgivarna och regeringarna. Även om vår insats var blygsam, bidrog vi säkert till att EWC-direktivet kom.

Arbetsgivarna på europeisk nivå var mindre intresserade.

– De tog inte ansvar. De ville inte ens behandla inflytandefrågan i den sociala dialogen. De föredrog att kommissionen tog hand om det, att det blev ett direktiv.

Påverka genom ordförandeländerna

Under Per-Erik Lundhs tid blev EU-frågorna allt viktigare. Hur skulle harmoniseringen ske? Kunde arbetsmarknadsreglerna omsättas också genom avtal? Vilken politik skulle EU föra?

För att påverka krävdes nordisk samverkan, tydliga prioriteringar som man höll fast vid och insatser både nationellt och internationellt.

– Vi bestämde oss för att jobba mot förbunden i ordförandeländerna: förra, nuvarande och kommande. Första gången var det Österrike, Tyskland och Finland, minns Per-Erik Lundh. Målet var att få sysselsättningen prioriterad på EUs agenda.

Han konstaterar att centralorganisationerna nu börjat jobba på samma sätt.

– Men de är för breda i sitt angreppssätt, de prioriterar inte hårt nog.

Tjänstemännen med

Det nordiska samarbetet fungerade väl. Regelbundna överläggningar och gemensamma utbildningar hade gett en bra plattform att stå på, även om det fanns olikheter mellan medlemsförbunden.

– Fellesforbundet omfattade ju fler avtalsområden och CO-industri hade också tjänstemän som medlemmar.

Successivt ökade kontakterna med tjänstemännen. Efter en period med förmöten på nationell och nordisk nivå, öppnades Nordiska Metall i mitten av 90-talet för tjänstemannaförbund.

– Det rationaliserade arbetet. Nu satt vi alla vid samma bord och fick samma information. Det blev enklare att komma fram till gemensamma ståndpunkter.

– Förutsättningarna för tjänstemän och arbetare har ju blivit alltmer lika. Nu strejkar även tjänstemannaförbund. Och de principiella frågorna är desamma, som rätten att välja förtroendevald, att få sin arbetstid reglerad i kollektivavtal…

Fackliga rättigheter i handelsavtal

Att bevara de nordiska förbundens höga organisationsgrad ser Per-Erik Lundh som avgörande för att kunna föra en hög politik utåt. Arbetet med att utveckla de europeiska och globala facken var nödvändigt av samma skäl.

– Vi behövde få kraft, för att kunna parera globaliseringens effekter så att utvecklingen blir positiv också för arbetarna.

Krav på sociala klausuler i handelsavtalen är ett strategiskt verktyg i globaliseringsarbetet, menar Per-Erik Lundh. Inte minst när Kina expanderar och Ryssland är på väg in i WTO. Men frågan är inte okomplicerad.

– Utvecklingsländerna är ju skeptiska mot WTO, de är rädda att bli diskriminerade konkurrensmässigt. Den fackliga utmaningen blir att få dem att se att WTO är bra också för dem.

Fakta om Per-Erik Lundh

Ordförande i Nordiska Metall 1993-2000
Ordförande i finska Metallityöväen Liitto 1986-2000
Nordisk ledamot i IMFs styrelse 1993-2000
Ordförande i IMFs varvskommitté 1988-1993

Tillbaka till "Så minns jag det. Ordföranden från förr berättar"