Fri och rättvis handel – inte protektionism

– Kvinnosaksfrågan, där hade vi framgång i europaarbetet. Det konstaterar Max Baehring, ordförande i Nordiska Metall 2000-2004 och ledamot i styrelsen sedan 1992.

– Det var framför allt kvinnorna från Sif som fick jämställdhetsarbetet att ta steget från demagogi och stora uttalanden till att bli mer konkret och användbart.

Subventioner i varvsindustrin

Den nordiska rösten hördes inte bara i det europafackliga arbetet, utan även internationellt. Max Baehring var bland annat ordförande i IMFs varvskommitté.

– Där drev vi igenom en policy mot subsidier inom varvsindustrin, och fick OECD med på vagnen. Men när det skulle ratificeras motarbetade amerikanska facket förslaget, fast de antagit policyn.

– Inte blev det fler jobb i amerikansk varvsindustri för det.

Fri och ”fair” handel istället för protektionism, det var den nordiska ståndpunkten.

Berlinmurens fall

Frågan om subventioner kom upp också i samband med Tysklands enande. De ekonomiska påfrestningarna var stora, arbetslösheten steg i Östtyskland.

– Då drev IG Metall Küste att staten skulle gå in med understöd för att bygga upp en varvsindustri i Östtyskland. Det skulle ha slagit ut Danmarks och Finlands skeppsbyggnadsindustri. Vi jobbade hårt för att det inte skulle ske, med stöd av EGs riktlinjer för statliga understöd.

Påverka nationellt via EU

Max Baehring noterar att delar av europaarbetet är av rätt defensiv karaktär.

– Vi måste säkra att EMFs ställningstaganden inte blir fel ur vårt perspektiv. Exempelvis ville vissa förbund ha lagstiftning om sådant vi ser som avtalsfrågor.

– För att få inflytande över EU-direktiv, och därmed utvecklingen i det egna landet, behövde vi nordisk samverkan. Då var Nordiska Metall vårt viktigaste forum.

För eller emot – innanför eller utanför

En viss komplikation i det nordiska samarbetet var olikheterna vad gäller EU/EG. Finland var mer EU-positivt, i Danmark och Sverige fanns en EU-skepsis och Island och Norge stod utanför.

– Efter hand som arbetet med den inre marknaden intensifierades, fick det förstås betydelse om man var med i EG eller ej, konstaterar Max Baehring.

– I början var ju bara Danmark med och de andra länderna blev nog trötta på EG-tjatet. Men när det behövdes fick Danmark agera talesman i EG för de nordiska ståndpunkterna.

Inspirerat varandra

Det nordiska samarbetet har också handlat om att låta sig inspireras av varandra.

– Vi i Danmark har exempelvis fått tankar och kunskap från svenskarna, för att utveckla vår studieverksamhet. Självklart finns mycket att lära också från förbund utanför Norden. Men det är svårare att ta till sig eftersom systemen skiljer sig mer åt.

Breddning av det nordiska samarbetet

Det nordiska samarbetet har successivt vidgats. Det omfattar alltfler branscher och inkluderar nu även tjänstemännen.

– För oss i Danmark, där en motsvarande breddning skett genom CO-industri, kändes det som en naturlig process. Så var det ju inte i alla länder.

– Det nordiska samarbetet fungerade bra, vi hade oftast samma uppfattningar. Sedan hade vi olika sätt att jobba. En del var mer för att driva politik i korridorerna, andra från talarstolen.

Stötta facket i andra länder

En viktig facklig strategi var att stödja fackförbund i andra länder, och då med hjälp av det globala facket.

– Vi behövde hjälpen från IMF. Vi behövde deras kunskap om vilken organisation i landet som stödet borde gå till och på vilket sätt. Oftast utbildning, ibland pengar. Genom samarbetet i Nordiska Metall och IMF kunde vi göra en hel del.

Max Baehring konstaterar också att IMFs differentierade medlemsavgift var en solidaritetshandling i sig.

De baltiska fackförbunden

Mycket av det nordiska solidaritetsarbetet riktades österut och en rad konferenser och utbildningar genomfördes. Med tiden kom förbunden fram till en ansvarsfördelning för Baltikumarbetet. Finland fick ansvar för stödet till Estland, Sverige för stödet till Lettland, Danmark för Litauen…

– Men det blev aldrig någon riktig substans i arbetet. Vi skulle ha behövt göra en ordentlig genomgång av villkoren för fackligt arbete i Baltikum, och av vad som krävdes för att de baltiska förbunden skulle få en bra grund att stå på.

– Ett problem var att balternas fackliga system var så annorlunda, eftersom de hade svårt att se vitsen med att avsätta pengar för arbete på nationell nivå. De var vana vid att allt fackligt arbete skedde på arbetsplatsnivå.

Max Baehring konstaterar att med Markku Sippolas rapport från 2006, finns nu en bättre grund att stå på för det fortsatta arbetet gentemot Baltikum.

Fakta om Max Baehring

Ordförande i Nordiska Metall 2000-2004
Formand/ordförande i danska Dansk Metal 1991-2003
Formand/ordförande i danska CO-industri 1992-2003
Nordisk ledamot i IMFs styrelse 2000-2004
Ledamot i IMFs Finanskommitté 2002-2004
Ordförande i IMFs varvskommitté 1993-2000
 

Tillbaka till "Så minns jag det. Ordföranden från förr berättar"