Människor for illa
i omvandlingen

– Det nordiska samarbetet har utvecklats en hel del.

Det konstaterandet gör Leif Ohlsson, ordförande i NIF 1999-2005 och aktiv i det nordiska samarbetet sedan 70-talet via avtalssekreterargruppen på fabriksområdet och olika arbetsgrupper inom petrokemibranschen.

– Från början handlade det ju mest om att träffas och lära känna varandra. Successivt har det blivit mycket mer.

Gemensamma ståndpunkter

Leif nämner här informationsutbytet på de årliga avtalskonferenserna och kanske framför allt de gemensamma diskussionerna inför europafederationernas och internationalernas möten.

– Även om det finns skillnader oss emellan tänker vi ändå ganska lika i många frågor och har inga större bekymmer med att förstå varandras uppfattningar.

Genom att diskutera sig fram till en gemensam ståndpunkt fick de nordiska länderna – små i ett internationellt perspektiv – ett reellt inflytande i det europeiska och globala fackliga arbetet. I synnerhet när man lyckades komma överens även med tyskarna.

– Att vi sedan fick in en ombudsman från Norden på europafederationen EMCEF stärkte oss också. Genom honom ökade förståelsen i EMCEF för de nordiska ståndpunkterna, liksom för det nordiska sättet att jobba.

Stöd till facklig arbete i öststaterna

Det nordiska samarbetet skapade också förutsättningar för samverkan mellan enskilda medlemsförbund.

– Industrifacket, Norsk Kjemisk och Nopef hade industripolitiska konferenser ihop om petrokemin i Stenungsund. Och Industrifacket och Norsk Kjemisk hade gemensamma utvecklingsprojekt både i Ryssland och Bulgarien.

Stödet till facket i öststaterna påverkades förstås av det politiska skeendet. Efter murens fall privatiserades många företag i öststaterna.

– Det var ju inte något som gick över en natt. Människorna var desamma som innan och de fackliga ledarna var ofta desamma, präglade av den kommunistiska tiden.

Idylliserad bild

Att verka i en marknadsekonomi var nytt för alla. Vissa var skeptiska. Andra hade en väl idylliserad bild och insåg inte att även det kapitalistiska samhället hade sina baksidor.

– Människor for illa i omvandlingsprocessen. Det kostade nästan en hel generation.

Efter murens fall inriktades därför stödet alltmer på att ge kunskap om privat ägande, kollektivavtal och partsförhandlingar.

NIF-satsning i Baltikum

Inom ramen för NIF genomfördes också utvecklingsprojekt i Baltikum.

– Vi hade en hög ambition. Vi gjorde mycket. Men resultatet blev inte vad vi hade hoppats på.

Detta mot bakgrund av att organisationsgraden i Baltikum nu ligger på mellan 10 och 15 procent och att den fackliga strukturen är bristfällig, inte bidrar till ett rikstäckande arbete.

NIF-projekten finansierades via den solidaritetsfond som byggts upp inom föregångaren Nordiska Fabriksarbetarefederationen. En fond som också användes för akuta stödinsatser.

– När de fängslade oljeförbundets ledare i Nigeria kunde vi ge stöd till familjen.

Vitalisering

Sammanslagningen av de nordiska federationerna på fabriks- respektive beklädnadsområdet till den nya federationen NIF genomfördes 1993.

– Det kändes naturligt. Liknande samgåenden hade redan skett på förbundsnivå i Sverige, Danmark och Norge. Och kom några år senare också i Finland.

1999 togs sedan beslutet att inrätta ett sekretariat för NIF. Tidigare låg mycket av det praktiska arbetet på ett av medlemsförbunden, Industrifacket.

– Med det nya sekretariatet blev samarbetet tätare. De andra förbunden fick mer information och någonstans att vända sig med synpunkter och frågor. Det vitaliserade arbetet.

Partssamverkan på europanivå

Några direkta kontakter med arbetsgivarna på nordisk nivå har det inte varit, trots att det uppenbarligen finns ett nordiskt arbetsgivarsamarbete.

– De har ju i alla fall klarat av att utse en nordisk arbetsgivarrepresentant i ILO.

Leif Ohlsson noterar samtidigt att alla arbetsgivare inte är intresserade av arbetsgivarsamverkan, vilket blivit tydligt i vissa internationella sammanhang.

– En del är nästan föraktfulla mot tanken att samverka i en arbetsgivarorganisation.

Detta sagt med beklagande, då starka kollektivavtal förutsätter också starka arbetsgivarorganisationer - inte bara starka fackförbund.

– Även om parterna inte är beredda att teckna avtal på europeisk nivå, så finns det ändå en hel del att samverka kring. Inte minst i förhållande till EU.

Försvara den nordiska modellen

Det nordiska samarbetet behövs också framöver, för att försvara den nordiska modellen.

– Vi måste få gehör i Europa för att villkoren på arbetsmarknaden ska kunna regleras i avtal, och inte bara i lag. Och vi måste hantera problematiken med Lavaldomen.

Fakta om Leif Ohlsson

Ordförande Industrifacket 1999-2005
Ordförande i NIF 1999-2005
Ledamot i ETUF-TCLs presidium 1999-
Ledamot i internationalen ICEMs exekutivkommitté 1995-2007
Ledamot i textilinternationalen ITGLWFs presidium 1999-

Tillbaka till "Så minns jag det. Ordföranden från förr berättar"