Det finns inga
nordiska frågor längre

– Den internationella handeln måste bejakas, det fanns det en nordisk enighet om.

Det konstaterar Karl Erik Persson, ordförande 1974-1987 i Nordiska Beklädnadsarbetareunionen, föregångare till Industrianställda i Norden.

Samtidigt ställde förbunden krav som kunde uppfattas som protektionistiska, minns han.

– Det vi krävde var att omstruktureringen skulle ske under socialt acceptabla former. Och att man vid handel med låglöneländerna skulle ställa krav på villkoren för arbetarna i produktionen.

Särskilt Sverige och Norge var utsatta för låglönekonkurrensen.

– Danmark klarade sig bättre, kanske för att de hade mer småindustrier. Och Finland sedan, det var ju dit produktionen flyttade till en början.

Gemensam sak med arbetsgivarna

Kring 1980 hade Nordiska Beklädnadsarbetareunionen kontakter med de nordiska arbetsgivarna om branschens problem. Gemensamma uttalanden gjordes till stöd för branschen.

– Vi fick förstås ta hänsyn till att danskarna som var med i EG, inte kunde ställa samma krav på sin regering som vi andra. De fick heller inte samma statliga stöd.

De norska arbetsgivarna och norska facket föreslog till och med att parterna skulle upprätta ett nordiskt kansli för branschfrågor.

– Det blev inte så, konstaterar Karl Erik Persson. I längden hade det inte fungerat. Branschens förutsättningar var för olika länderna emellan.

Rationaliseringar

Datoriseringen inom beklädnadsindustrin, framför allt av tillskärning och mönsterkonstruktion, gav stora besparingar.

– Rationalisering var ett måste. Lönsamheten i branschen var låg och att vara beroende av statligt stöd kunde inte fungera i längden.

Att rädda branschen kvar genom låga lönekrav var heller inget alternativ.

– Det var bättre att de som jobbade på olönsamma företag gick till mer välbetalda jobb.

Så blev det också för de flesta. Men inte för alla.

– Vi borde ha drivit på så att strukturomvandlingen kommit redan på 50- och 60-talet, då det var lätt att få nytt arbete.

Stärka facket i låglöneländerna

Ett annat sätt att hantera låglönekonkurrensen var att stödja facket i utvecklingsländerna, så de kunde ställa krav på bättre villkor. En solidaritetshandling, men också ett sätt att motverka snedvriden konkurrens.

Så hade svenska Beklädnads en ombudsman stationerad i Malaysia för att arbeta med facklig utbildning i Sydostasien. Målet var att dra igång fackliga studiecirklar. Danmark hade liknande aktiviteter.

– Vi var nog naiva. Vi trodde att det bara var att översätta våra kurser och insåg inte att man måste utgå från deras förutsättningar, konstaterar Karl Erik Persson självkritiskt. Men vi lyckades ändå etablera cirkeln som studieform.

Andra insatser gjordes i nordisk regi. När Franco föll beslöt exempelvis organisationen att samla in pengar till de spanska förbunden. Varje förbund bidrog utifrån sitt medlemsantal.

ILO-konvention om barnarbete

Textilindustrin växte i fattiga länder och minskade i rika. Det innebar ökade problem att få in medlemsavgifterna för internationalen, pengar som behövdes för att bedriva verksamhet. Många projekt kunde dock finansieras med biståndspengar.

De nordiska förbunden hade gott anseende, inte minst i tredje världen. Karl Erik Persson valdes 1984 till ordförande också i internationalen. Besvärande som svensk ordförande var dock att Sverige dröjde med att anta ILOs konvention mot barnarbete.

– Det var pinsamt. Särskilt argumentet att svenska barn måste kunna sälja jultidningar…

Olika arbetstidslösningar

En ”inrikes” fråga som ofta kom upp i den nordiska diskussionen var arbetstiden.

– I lågkonjunktur hade företagen inte råd att minska arbetstiden, i högkonjunktur inte tid. Frågan var inte enkel.

När Karl Erik Persson lämnade ordförandeposten hade arbetstiden i Norge och Danmark kortats till bortemot 37 timmar i veckan, i Finland med 100 timmar per år. Island låg kvar på 40 timmar. Sverige hade kortare arbetstid för skiftarbetare, annars 40 timmar.

Undvika splittring

I det nordiska samarbetet ingick förbund från fem länder. Som sista land kom Island med i början av 80-talet. Normalt fungerade samverkan väl. Förbunden var suveräna och man avstod från att lyfta frågor som kunde splittra

– Men ibland fick vi kompromissa. Som när norrmännen inte ville släppa in arbetsledare, då fick svenska arbetsledarförbundet bli observatör.

Ett större perspektiv

På frågan om framtiden konstaterar Karl Erik Persson att det inte finns några ensidigt nordiska frågor, det krävs ett större perspektiv.

Han betonar lönebildningens betydelse.

– Vi måste hålla varandra informerade, så vi tar ut lika mycket. Vi får inte konkurrera med låga löner. Sedan är jag personligen mer för samordnade förhandlingar via LO.

Fakta om Karl Erik Persson

Ordförande i Nordiska Beklädnadsarbetareunionen 1974-1987
Ordförande i svenska Beklädnadsarbetarnas Förbund 1974-1986
Invald i ITGLWFs exekutivkommitté 1976
Ordförande i ITGLWF 1984-1988
 

Tillbaka till "Så minns jag det. Ordföranden från förr berättar"