Nordiska Metall, före IN

Före IN: Nordiska Metall

Ett samarbete mellan de nordiska arbetarförbunden på metallområdet har funnits sedan början av 1900-talet, i första hand som en överenskommelse om ekonomiskt stöd vid konflikt.

Successivt har detta informella samarbete utvecklats och på 50-talet träffas de nordiska metallförbundens ordföranden och kassörer årligen för erfarenhetsutbyte och viss samverkan. Med tiden börjar förbunden genomföra vissa aktiviteter tillsammans. En av de första var lönepolitiska och lönetekniska konferenser, vilket bidrog till att sprida arbetsvärdering och meritvärdering i Norden.

I slutet av 60-talet börjar ett mer formaliserat samarbete diskuteras.

Nordiska Metallarbetarsekretariatet bildas

1969 tar Svenska Metalls ordförande Bert Lundin upp frågan om att strukturera det nordiska samarbetet bättre. Året därpå beslutar de nordiska metallförbunden att inrätta ett permanent sekretariat för den nordiska metallarbetarefederationen, placerat i Stockholm. Grundare var CO-Metall i Danmark (numera CO-Industri), Metallityöväen Liitto i Finland, norska Jern- og Metall (senare en del i Fellesforbundet) och Svenska Metall (numera IF Metall).

Arbetsmiljö, nordisk arbetsmarknad och anslutning till EMF

I januari 1971 är sekretariatet på plats med två anställda. Någon formell ordförande utses inte. Hans Rasmussen, ordförande i danska CO-Metall och representant för Norden i metallinternationalen IMFs exekutivkommitté, leder det nordiska samarbetet inledningsvis.

Viktiga frågor under 70-talet är, utöver avtalsfrågorna, arbetslivets förnyelse och arbetsmiljön. Man arbetade bland annat för att harmonisera arbetarskyddsanvisningarna i Norden. Arbetet inriktas även på att skapa en gemensam nordisk arbetsmarknad och ett ekonomiskt samarbetsorgan. Samtidigt blir EG och ekonomisk demokrati av större intresse. Bransch- och koncerngrupper bildas, bland annat den nordiska varvsgruppen som är aktiv in på 80-talet.

Att Danmark 1973 går med i EG får de nordiska metallförbunden att ansluta sig till Europeiska Metallfederationen. Detta för att inte hamna utanför det europeiska samarbetet (Finland går med som associerad medlem först 1977). Nordiska Metall blir ett forum för diskussion och samordning inför europeiska federationens möten.

1976 får federationen sin första isländska medlem, Malm og Skibassmidasamband.

Stor bredd i arbetet

Viktiga frågor under 80-talet är, utöver avtalsfrågorna, arbetsmiljö, studieverksamhet, industripolitik/sysselsättning och koncernfackligt samarbete, liksom i viss omfattning yttre miljöfrågor. En arbetsgrupp tillsätts för att följa utvecklingen av EGs inre marknad. Samarbetet med broderförbund i andra länder intensifieras.

Som ett resultat av det nordiska samarbetet blir Marcello Malentacchi från Svenska Metall vald till generalsekreterare för metallinternationalen IMF 1989.

Ökad koncentration

En framtidsgrupp ser över Nordiska Metalls verksamhet och arbetsformer. Federationen beslutar att fokusera mindre på erfarenhetsutbyte och mer på gemensamt policyskapande, att arbeta mer mot Europa än Norden och att koncentrera verksamheten på färre områden: lagar och avtal, industripolitik, arbetsmiljö och kompetensutveckling.

Ett samarbetsavtal träffas med tjänstemannaförbunden. Några år senare beslutas om utvidgning, med resultat att nio nordiska tjänstemannaförbund ansluts till Nordiska Metall 1996.

Mot slutet av 90-talet görs en en ny översyn. Nu betonas också arbetet med gränsöverskridande avtalspolitik och EWC (European Works Councils).

Samgående med NIF

2006 slås Nordiska Metall samman med NIF (Nordiska Industriarbetarefederationen) till den nya nordiska federationen Industrianställda i Norden, IN (på engelska Nordic IN).